Acceptans

Flera gånger denna veckan har jag stött på situationer där det saknas acceptans för att läkning ska kunna ske eller för att man ska komma vidare på olika sätt.

Jag har en autistisk son som just nu startar förskolan för tredje gången. Hittills har allt gått bra men efter ett svårt fall denna veckan låste han sig totalt och därefter har låsningarna fortsatt och jag har således behövt att hämta honom efter någon timme eller två varje dag. I samtalet med omgivande vuxna gällande min sons svårigheter blir jag ständigt frustrerad över hur motparten hela tiden söker lösningar för hur min son ska sluta vara autistisk. Fick tex frågan idag om jag vet vad som utlöser de svårare faserna såsom månen eller något annat. Självklart finns det utlösande faktorer men samtidigt verkar det vara så svårt för andra att acceptera att han är annorlunda. Som att de väntar på något vi som föräldrar ska göra för att han ska bli mindre känslig och mer neurotypisk. Jag svarar numera lite tjurigt att vi gör allt för att anpassa hans miljö och vårt språk för att göra det så tryggt och begripligt som möjligt för honom. Men allt skulle vara så mycket lättare om alla bara accepterade honom precis som han är.

I hela mitt liv har jag känt pressen på mig att jag borde vara annorlunda. När jag uttryckt mina innersta rädslor har de närmaste fnyst att det inte är nåt att oroa sig för eller uttryck att det verkar väldigt svårt att vara jag som har så mycket känslor. Jag har känt att det varje gång varit som att bli överkörd. Det har lämnat mig med en skam att vara jag och på sikt format mig till att såklart maskera dessa känsliga sidor hos mig själv.

När jag själv började i terapi skulle jag säga att den mest läkande effekten för mig var att mötas av acceptans. Inne i det trygga rummet speglade min terapeut mig för den jag är och accepterade min känslighet.

Detta får mig att ställa många frågor. Varför lär vi våra barn bita ihop? Jag pratar inte om att vänta en stund på middagen eller att acceptera att vi inte kan köpa leksaker varje dag utan varför har vi ett förhållningssätt att allt som står i vägen för vad som i stunden ska göras, tex ett barns behov, ska tränas bort? Jag är övertygad om att de skulle lära sig mer om de fick se sina och även andras behov ta plats. Lära sig kompromissa att Olof behöver kåpor mot de höra rösterna och vi måste sänka våra skrik. Eller Ellen behöver en lång kram när hon ramlat och sitt gossedjur. Istället ska Olof lära sig stå ut med ljud och Ellen träna på att självreglera. Jag vill påstå att min största tillgång i mitt föräldraskap är acceptansen i mina barns svårigheter. Att möta deras behov har även läkt mig.

I mångt och mycket har vi byggt ett samhälle som många inte orkar att leva i. 22 000 hemmasittande barn har inte fel. Det är inte de som är felet. De befinner sig i en miljö där de inte accepteras för dem de är med sina känsligheter. De ska formas för att passa in i just den boxen som skolmiljön är. I en excentriska form jag själv existerar idag skulle jag inte klara en vecka på högstadiet och ändå ska jag skicka min dotter dit varje dag.

Jag tycker du som läser ska reflektera över i vilken omfattning du själv accepterar både dig själv och andra för vem det är och vilka behov de har. Vem har satt upp ramarna för vad du accepterar ? Är det samhället eller du? Styr skam dig när du väljer att döma andra ? Då menar jag skam över att inte tillhöra kollektivet.

Ha en fin helg allihop! Varma hälsningar

Caisa